I Vadstena andas man långsammare. Kanske är det Vätterns spegelblanka yta, kanske de tysta kullerstensgatorna – eller bara känslan av att historien liksom går bredvid dig, inte bakom.Vi checkade in på Slottsgårdens nyöppnade hotell, precis bakom Vadstena slott. Ett boutiquehotell så vackert placerat att det nästan känns overkligt – slottet syns från rummet, vallgraven slingrar sig förbi utanför, och Vättern glittrar som ett stilla vykort ett stenkast bort. Hela platsen har något filmiskt över sig, som om någon smugit in en designpärla mitt i en historielektion och sedan glömt att säga till. Rummen är smakfulla på det där lågmälda sättet man önskar att fler hotell vågade vara: kalkmålade väggar, linne, naturmaterial och en färgpalett som för tankarna till torkad lavendel, varm sandsten och kvällsljus. Vårt rum hade utsikt över slottet och ett mjukt, silande ljus som stannade kvar länge i fönstersmygarna. Inget tillrättalagt. Inget "trendigt". Bara vilsamt och vackert. På eftermiddagen gick vi till Klosterhotellets vinkällare för en vinprovning – något vi missade förra gången men den här gången inte ville gå miste om. Vinkällaren ligger djupt i klostrets äldsta delar, och att kliva ner där är som att öppna dörren till ett parallellt universum. Flaskor från golv till tak, tunga valv, sval stenvägg och en stillhet som känns nästan högtidlig. Temat var Loire – vi provade eleganta vita och kryddiga röda medan vi lärde oss om distrikt och druvor. Den dyraste flaskan? 250 000 kronor. Man vågar knappt titta på den, haha! Sedan promenerade vi tillbaka till Slottsgården för middag – och den överraskade totalt. En avslappnad bistro med öppet kök och en atmosfär som lika gärna hade kunnat höra hemma i en liten italiensk hamnstad. Det här är inte en restaurang som viskar. Den pratar lågt, skrattar varmt och serverar mat som både smakar och känns. Vi åt råbiff med tryffel, arancini i tomatsås, magiska pizzor och – kanske de bästa ribs jag någonsin ätit. Och sen: prinsesstårta i glas. Allt var vällagat, generöst och bara… så himla gott! En meny som kändes genomtänkt utan att vara pretentiös. Precis som hela stället. Nästa morgon tog vi vägen förbi Vadstena slott – Gustav Vasas gamla försvarsborg, som idag är mer poetisk än krigisk. Vallgraven låg spegelblank, och i stillheten kunde man nästan höra hästar skrapa med hovarna i gruset från en annan tid. Men det som verkligen grep tag var vårt besök på Birgittamuseet och i klosterkyrkan. Vi fick en stund med några av nunnorna – deras värme, deras stillhet, något nästan urtida i deras sätt att vara där, helt och fullt. I museet satt vi en stund i tystnad framför Heliga Birgittas reliker. En plats så mättad med mening att orden kändes överflödiga. Vadstena är inte bara en plats att resa till. Det är en plats att sjunka in i. Och när du reser härifrån, är det med något mer än bara bilder i kamerarullen. Det är med ett slags stillhet – som om något lagt sig till rätta inombords.
