(PR besök) Min sista dag i Skottland blev precis så som jag önskat: fylld av smaker, känslor och den där stilla lyckan som infinner sig när man vet att man avslutar på topp. Jag hade bestämt mig för att låta Edinburgh visa sin mest smakrika sida – först med lunch på Montrose, sedan middag på The Little Chartroom. Två restauranger som på olika sätt fångar staden i all sin charm: jordnära, raffinerad och full av själ.Montrose Montrose ligger bara några kvarter från Holyrood Palace, i en byggnad från 1800-talet som andas historia men känns oväntat modern. Stenväggarna, de mjuka nyanserna och de små fönstren som släpper in ljuset på precis rätt sätt – allt skapar en känsla av att tiden saktar ner. Men det är helheten som gör Montrose så speciell. Här handlar det inte bara om maten (även om den är utsökt) – det är stämningen. Den där vinbarskänslan som gör att man vill slå sig ner med vänner, beställa “bara ett glas till” och prata om livet tills de släcker ljusen. Servicen är varm men avslappnad, musiken precis lagom, och vinlistan… farligt bra. Vi tog lite snacks och deras trerätters lunchmeny, rustik men elegant. En syrlig, fräsch start, följt av något djupt och mustigt, och ett avslut som fick mig att glömma att det bara var lunch. Det är den sortens plats där man lika gärna kan dricka sig genom eftermiddagen som att komma hit för en enkel måltid. Kort sagt: den perfekta vinbaren man önskar fanns i varje stad. The Little Chartroom När kvällen kom väntade The Little Chartroom – och det var, utan överdrift, en av de bästa måltider jag ätit på länge! Restaurangen, belägen i Leith, är intim och självsäker, men utan att försöka för mycket. Inredningen är avskalad men inbjudande – blå toner, varm belysning och ett öppet kök där man ser Roberta Hall McCarron's team röra sig med kirurgisk precision. Här snackar vi Michelin-nivå utan attityd. Smakerna är skarpa men balanserade, servicen personlig men professionell. Min förrätt – Gleneagles Estate partridge med white pudding – var så perfekt komponerad att jag nästan log för mig själv. Huvudrätten, Mangalitsa-gris med pancetta och skogssvamp, var kraftfull men elegant, och desserten, Brown sugar tart med sour cream, avrundade kvällen på ett sätt som kändes mer som ett crescendo än ett avslut. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör The Little Chartroom så speciell, men kanske är det just kombinationen: matlagning i världsklass, serverad i en miljö som känns som någons vardagsrum. Inga krusiduller, inga trender – bara ren, kompromisslös passion! Tankar i efterdyningarnaNär jag promenerade hem den natten, med Edinburghs kullar i fjärran och en lätt vinvarm känsla i kroppen, slog det mig: jag är inte färdig med den här staden. Tvärtom. Jag längtar redan tillbaka. Kanske blir det en månad här nästa år, en liten skrivresa där dagarna börjar med promenader och slutar med vin på Montrose. En månad av ord, dofter, idéer och kvällar som aldrig riktigt tar slut.
