Jag hade aldrig varit i Toscana, men bar redan på en hel uppsättning bilder av platsen. Cypresserna, stenhusen, pastan och det varma kvällsljuset. De var förstås inte mina, utan hämtade från filmer, böcker och alla hotell jag sparat genom åren. När vi landade i Florens var frågan därför inte om Toscana skulle vara vackert, utan om det skulle kunna kännas som något mer än sin egen bild. Fyra dagar senare var det inte en perfekt rad cypresser jag tänkte mest på. Det var stenen som fortfarande var varm under fötterna efter middagen på Castello di Vicarello, mjölet på händerna efter två matlagningskurser och en stjärnhimmel så klar att Alex och jag blev stående utomhus långt efter att de sista glasen burits bort. På Borgo Santo Pietro var det i stället trädgården som fortsatte genom hela vistelsen, från örterna utanför laboratoriet till doften av Seed to Skin-oljor i spaet.Resan började på ett medeltida familjeslott i Maremma och fortsatte till en stor lantegendom utanför Siena. Hotellen är olika i både skala och uttryck, men delar en viktig historia. Båda började som privata hem, skapade av familjer med mycket bestämda idéer om design, mat och hur livet på den toskanska landsbygden skulle kännas.Castello di Vicarello På 1980-talet delade Carlo och Aurora Baccheschi Berti sin tid mellan Milano och Bali, där de arbetade med mode, textilier och möbeldesign. När de hittade ruinerna av Castello di Vicarello flyttade de till Maremma med sina tre söner och ägnade mer än tolv år åt att restaurera den gamla borgen. År 2003 öppnade familjen dörrarna för hotellgäster, men Vicarello har aldrig förlorat känslan av ett privat hem. Toskansk sten, mörka takbjälkar och europeiska antikviteter blandas med snidade träföremål, textilier och möbler som bär spår av familjens år på Bali. Influenserna ligger i materialen och i det lediga sättet som olika stilar får mötas, snarare än i ett uttalat tema. En fåtölj står där utsikten är som bäst, böcker ligger framme och föremålen har den patina som bara kommer av att faktiskt ha använts. Aurora har varit med och format interiörerna från början och arbetar fortfarande med nya rum, medan sönerna i dag är involverade i bland annat vinproduktionen och den dagliga driften. Den närvaron gör skillnad. Vicarello känns inte som ett slott som har fyllts med passande möbler, utan som ett hem där familjens resor och intressen långsamt har fått sätta avtryck. Även maten är nära knuten till egendomen. Till frukosten kommer ägg från de egna hönsen, honung från bina och frukt, örter och grönsaker från trädgården. Under vår matlagningskurs stod vi tillsammans med kockarna runt arbetsbänken, kavlade pasta och fick höra om lokal mathistoria och recept från familjen. Kocken delade också sin mormors recept och de små detaljer som sällan ryms i en nedskriven instruktion. Hur degen ska kännas mellan fingrarna. När man ska sluta tillsätta mjöl. Varför samma rätt smakar olika i varje toskanskt kök. Det var intimt, generöst och väldigt långt från ett demonstrationskök för hotellgäster.På kvällen skiftade slottet färg. Solen föll över murarna och kullarna nedanför, medan middagen fortsatte i den sista värmen. När mörkret väl kom fanns nästan inget annat ljus runt omkring oss. Stjärnorna över Maremma var så tydliga att vi blev stående i tystnad och titta upp. Det var inte en planerad upplevelse och kanske just därför en av resans finaste. Villa La VedettaEn kort promenad från slottet ligger Villa La Vedetta, Vicarellos fristående villa med två sovrum fördelade över fyra våningar. På ena sidan syns vingårdarna, på den andra det gamla slottet. Här finns en glasveranda med kök och matplats, stora privata uteytor och en uppvärmd pool i marmor. Villan har samma blandning av sten, trä, terrakotta och mer oväntade detaljer som resten av Vicarello, men med ett friare tempo. Frukost kan serveras i huset och hotellets kock går att boka för middag i det egna köket. Det är lätt att föreställa sig några dagar här med vänner, utan något mer ambitiöst schema än långa måltider och ett dopp före middagen.Jag började naturligtvis planera en framtida födelsedag innan vi ens hunnit lämna villan!Borgo Santo Pietro Borgo Santo Pietro hade stått på min bucket list länge, vilket alltid gör mig lite nervös. Hotell som man har sparat i flera år får mycket att leva upp till, särskilt när varje bild ser ut att vara hämtad ur en italiensk drömsekvens.Men Borgo är bättre när man får uppleva hur alla delarna fungerar tillsammans. De danska ägarna Jeanette och Claus Thottrup hittade den övergivna, 800 år gamla villan år 2001. Den var omgiven av obrukade fält och var från början tänkt som familjens privata hem. Jeanette hade en bakgrund inom mode och design, medan Claus arbetade med fastighetsutveckling. Under sju år restaurerade de huset tillsammans med italienska hantverkare och började samtidigt forma trädgårdarna runt det. Borgo Santo Pietro öppnade som hotell 2008. I dag finns 22 individuellt inredda rum och sviter, men huvudbyggnaden har fortfarande karaktären av ett stort lanthem. Nötta läderfåtöljer står framför öppna spisar, antikviteter blandas med specialbyggda möbler och väggarna har handmålade detaljer. Stora arrangemang med blommor plockade i trädgården återkommer i salongerna och rummen.Vårt rum var romantiskt och rikt på detaljer, men inte överdekorerat. Broderade textilier, målade väggar, böcker och antika möbler gav det en tydlig personlighet. Inget behov av den vanliga hotellkonsten ovanför sängen här. Utanför huvudbyggnaden tar trädgården över. Rosor klättrar över murarna, örter växer längs stigarna och små vägar leder vidare mot odlingarna, spaet och restaurangerna. Det finns formella partier, vildare områden och många platser där man kan slå sig ner utan att känna att man befinner sig i ett arrangerat blickfång. Borgo är stort, men upptäcks bäst i små delar.Från köksträdgården till bordet På Borgo Santo Pietro är maten nära förbunden med det som odlas och produceras på egendomen. Under vår rundtur besökte vi bland annat cooking school, örtodlingarna, choklad- och gelatolaboratoriet och Seed to Skin-labbet. Det gav en konkret bild av hur mycket arbete som sker bakom kulisserna innan något når restaurangen eller spaet. Trattoria sull’Albero är den mer avslappnade av hotellets två restauranger. Den är byggd runt en stor ek och har utsikt över Valle Serenas fält och skog. Trä, läder och växter ger interiören känslan av en ovanligt elegant trädkoja, medan menyn är klassiskt toskansk och bygger på råvaror från gården och de egna odlingarna. Saporium är Borgos fine dining-restaurang och har en stjärna i Guide Michelin. Här samarbetar köket med bland andra trädgårdsmästare, bagare, ostmakare och en specialist på fermentering. Det låter omfattande, men middagen kändes aldrig som en teknisk redovisning av allt hotellet producerar. Rätterna var precisa och moderna, men förankrade i säsongen och råvarorna runt omkring oss. Vi avslutade vistelsen med ännu en matlagningskurs. På Borgo var köket större och upplägget mer utvecklat än på Vicarello, men känslan runt arbetsbänken var lika personlig. Vi lagade, smakade och pratade med kockarna innan vi satte oss ner och åt det vi hade gjort. Underbara Rafaella, vår kock och lärare Två matlagningskurser under samma resa kan låta lite overkill. Det blev i stället ett av de bästa sätten att förstå skillnaden mellan hotellen. Vicarello genom familjerecept och ett litet slottskök. Borgo genom en hel egendom där odling, produktion och restaurang arbetar tätt tillsammans.Seed to Skin och spaet Seed to Skin är Borgo Santo Pietros egen hudvårdsserie, grundad av Jeanette Thottrup och utvecklad tillsammans med kosmetiska forskare. Produkterna formuleras och tillverkas i laboratoriet på egendomen. En del av de botaniska ingredienserna odlas i Borgos örtträdgårdar, medan andra hämtas från noggrant utvalda producenter. Under rundvandringen fick vi besöka både laboratoriet och herb house. Att senare möta samma örter, dofter och oljor i spaet gjorde produkterna mindre abstrakta. De var inte bara vackra flaskor placerade i behandlingsrummet, utan en del av arbetet vi hade sett tidigare under dagen. En av resans mest minnesvärda stunder blev vår sound healing-session utomhus. Vi låg nära spaet med trädgården runt oss, medan ljudet från instrumenten blandades med fåglarna och vinden i träden. Det hade kunnat kännas tillgjort, men miljön gjorde upplevelsen enkel och avspänd. Under en timme fanns ingenting att titta på, fotografera eller hinna vidare till. Dagen efter gjorde vi en behandling med Seed to Skin-produkterna. Efter flera dagar fyllda av mat, miljöer och nya intryck var det skönt att låta resan avslutas i ett betydligt långsammare tempo.Två sidor av ToscanaCastello di Vicarello och Borgo Santo Pietro erbjuder två tydligt olika versioner av den toskanska hotellupplevelsen. Vicarello är mindre, familjärt och präglat av mötet mellan Maremma och Bali. Borgo är större och mer komplext, med trädgårdarna som den gemensamma nämnaren för rummen, restaurangerna och Seed to Skin. Det de har gemensamt är att båda har skapats inifrån och ut. Först som hem, sedan som hotell. Därför känns ägarnas personligheter fortfarande närvarande i detaljerna, från ett snidat träföremål på Vicarello till en handmålad vägg eller nyplockad bukett på Borgo.Min första resa till Toscana blev lika vacker som jag hade föreställt mig. Skillnaden var att den inte stannade vid utsikten. Jag kom hem och mindes människorna, köken, materialen och de långa kvällarna när det inte fanns någon anledning att gå in.Och ja, jag förstår nu varför alla återvänder.Travel NotesBo: Castello di Vicarello för ett intimt och familjeägt slottshotell i Maremma. Borgo Santo Pietro för en större lantegendom med restauranger, trädgårdar, spa och egen hudvårdsproduktion.Missa inte: Truffle hunting på Vicarello och en rundtur i Seed to Skin-laboratoriet och örtträdgården på Borgo.Ät: Boka en matlagningskurs på något av hotellen. På Borgo är Trattoria sull’Albero bäst för en lång lunch, medan Saporium är resans stora middagsupplevelse.Resa hit: Vi flög till Florens och fortsatte med bil. Resan mellan hotellen tar dig genom den toskanska landsbygden och är en del av upplevelsen.(PR stays)
