Ibland är det inte helheten som etsar sig fast. Det är fragmenten. Ögonblicken du inte planerade men som plötsligt lyser starkare än allt annat. När jag tänker på Antwerpen nu, tänker jag inte i första hand på allt jag såg – utan på allt jag kände. Här är några ögonblick som stannade kvar.En skål från mormor Vi satt i köket på Hertog Jan, mitt i ett Michelinmoment, och ändå kändes allt så… okonstlat. Gert De Mangeleer – självaste kocken – serverade en rätt i en enkel, vit skål. ”Den här tillhörde min mormor,” sa han, nästan lite nonchalant. Mormors skålDet var något så rörande i det. Att mitt i all perfektion, alla tekniker, all stjärnglans – få känna värmen av något så personligt. Katedralen som tog andan ur mig Jag gick dit mest av nyfikenhet. För arkitekturens skull. Men Onze-Lieve-Vrouwekathedraal knockade mig. Inte bara för att den är vacker – utan för att den fick mig att känna något jag inte väntat mig. Rubens målningar. Ljusen genom de färgade fönstren. Valven som nästan viskade. Jag stod där länge. Och det var som att hela staden tystnade inombords.En cykel genom stadenAtt hyra cykel i Antwerpen är inte bara ett sätt att ta sig fram – det är ett sätt att se staden på rätt nivå. Vi trampade genom konstkvarter, över torg, längs floden. Stannade för lemonad i ett hörn. Hittade en liten butik med bara handskar. Hörde jazz från ett fönster.Det fanns en frihet i det. En slags lågmäld eufori. High Tea på klosterhotellEn eftermiddag på Botanic Sanctuary bokade vi deras omtalade High Tea – och det blev allt annat än en traditionell tekopp. I det gamla klosterköket, omgivet av historiska väggar och moderna blomsterarrangemang, serverades bakverk som såg ut som små skulpturer. Roger Van Dammes signatur fanns i varje tugga – choklad, citrus, lavendel, knäckigt, lent och friskt i en och samma munsbit. Det var en ceremoni som sakta vecklade ut sig – som om tiden fanns bara för detta. Drinkar i Kimura-glas och skratt som fastnarPå Bar Burbure satt vi länge. Glasen – vackrare än de borde vara. Drinkarna – precis rätt. Men det jag minns mest är skrattet. Den där sortens skratt som bara kommer när man är precis där man vill vara, med exakt rätt mängd dryck i kroppen och noll saker att bevisa. En frukost som inte ville ta slutPå Hotel Flora, i det öppna köket, serverade kocken frukost som om det vore ett konstverk. Allt var vackert, men också mjukt. Jag minns doften av nybakat, ljudet av klockorna från katedralen utanför, hur solen letade sig in över bordet. Jag minns att jag tänkte: jag vill aldrig att det här ska ta slut. Antwerpen blev aldrig en punkt på kartan. Det blev en känsla. En samling små minnen, ljud, dofter och intryck som tillsammans bildade något större.
